En 31-årig svensk kvinde ønsker mest af alt at få lov til at dø. Hun lider af den arvelige neurologiske sygdom neurofibromatose, også kaldet Recklinghausens sygdom. Efter en operation som 6-årig blev hun helt lammet, og kan stadig kun ånde ved hjælp af en respirator. Hendes faste ønske er nu at få lov til at få afbrudt denne livsforlængende behandling før hun, med hendes egne ord "rådner op". Hvis pumpemaskinen slukkes, vil hun dø i løbet af kort tid.
Det har vakt debat fordi sagen ligger i grænseområdet til aktiv dødshjælp. På den anden side kan det kaldes tvangsbehandling hvis en mentalt kompetent patient ikke får lov til at sige nej. En overtrædelse af hendes menneskerettigheder. Lægerne har forståelse for hendes ønske, og ønsker ikke at påtvinge hende fortsat behandling.
Den største forhinding er at nogen skal trykke på knappen. Der er ingen tvivl om at det vil medføre døden. Derfor mener nogen at det er aktiv dødshjælp, der juridisk set straffes som drab. De svenske socialstyrelse er i tvivl, og er derfor ganske karakteristisk handlingslammede. Reglerne er uklare.
Hvis det havde været i Danmark, havde der næppe været noget problem. Lige præcis behovet for at få slukket en respirator er administrativt kategoriseret som passiv dødshjælp. Derfor er det en del af dagligdagen, men ikke en ren rutinesag. Patienten får en bedøvelse, for ikke at skulle have sit liv afsluttet med oplevelsen af at blive kvalt. Det er især ALS patienter, der på denne måde selv får lov til at vælge klokkeslet for hvornår de siger livet godt farvel.
En mulighed kunne være den "Israelske løsning" med at montere en kontakt som automatisk slukker efter et passende stykke tid. Det kan da ikke kaldes for dødshjælp at montere uret. Selvfølgelig skulle kvinden have tilbudet om at fortryde, indtil hun blev bedøvet.
Jeg synes at sagen her illustrerer noget centralt omkring dødshjælp. Kvinden har et velovervejet og vedholdende ønske om at blive befriet fra sin respirator. Der synes ikke at være ret mange som er tilhængere af tvangsbehandling. Når det er hendes eget klare ønske, må det kaldes for selvmord, også selv om hun ikke selv kan betjene kontakten. Det har da intet med noget forbryderisk at gøre. Og selvmord er jo ikke forbudt.
Jeg gengiver hendes brev til Socialstyrelsen:
Hej!
Mitt namn är ____. Jag är 31 år, snart 32. Jag har en sjukdom som heter Neurofibromatos. Jag föddes med min sjukdom men den upptäcktes när jag var 1 år. Jag opererades för min sjukdom när jag var 6 år. Och det var då jag vart förlamad och blev respiratorsbunden 24 timmar/dygnet. Jag kan ej andas någonting själv. Inte ens ett enda andetag. Jag kan ej heller röra mig någonting. Från 6 års ålder till ca 16 års ålder bodde jag på S:t Görans barnsjukhus. När lagen om assistans trädde i kraft så flyttade jag från sjukhuset till ett elevhem för att gå i gymnasiet. Där bodde jag i ca 4 år. Och sen flyttade jag igen, till där jag bor nu, i ____.
Så länge jag ännu har min kropp och min hjärna i behåll så vill jag avsluta mitt liv så länge det är värdigt. Vill varken lida eller ruttna bort, vilket det annars kommer att bli eftersom det endast är respiratorn som håller mig vid liv. Därför är det min uttryckliga önskan att respiratorn stängs av efter att jag har sövts. För ingen människa i världen kan klara av att kväva sig själv vid vaket tillstånd utan att få panik. Hade jag haft förmåga att göra detta själv hade jag gjort det.
Jag vill ha svar innan sommaren 2010.
- DR P3:
Heftig svensk debat om 31-årigs ret til at dø - Sveriges Radio:
Totalförlamad kvinna begär dödshjälp - Sveriges Radio:
Förlamad kvinna vill ha hjälp att dö - Sveriges Radio:
Förlamad vädjar om dödshjälp - SvD:
Kvinnans brev till Socialstyrelsen - SvD:
Patienter har rätt till sin egen död - SvD:
Kvinna ber om hjälp att få dö - SvD:
Hägglund: Aktiv dödshjälp är oacceptabelt - Expressen:
Hägglund: Varje form av aktiv dödshjälp är oacceptabel - Tankestormar:
Dödshjälp, tvångsvård eller mord?
Se også:
Nyere opslag
Opslag
0 comments:
Send en kommentar